Klara och Sofia i Tanzania

Från giftormar till myror. Från swahili till svenska. Från engelsklärare till bibelelever.

Under de senaste sex månaderna har vi arbetat, främst med engelskundervisning, som volontärer på Aya Secondary School i Tanzania. Dessutom har vi rest runt en hel del i både Tanzania och Kenya, arbetat på två olika barnhem samt pluggat på distans mot Glimåkra. Vi har lärt känna nya människor, befunnit oss i många nya situationer och fått erfarenheter utöver det vanliga. Halvåret i Tanzania har inneburit allt från hysteriska gråtattacker till flabbande gapskratt.

Det var med värkande hjärtan och svidande tårkanaler vi lämnade vårt hem i Tanzania, och det var med gigantiska leenden och glada återseenden vi kom hem till Sverige. Dubbla känslor har verkligen varit ledorden för de två veckorna vi hittills har spenderat på svensk mark. Att träffa alla människor som betyder så mycket här i Sverige, att ha tillgång till rent vatten och att få äta filmjölk till frukost hör till listan på saker som vi verkligen uppskattar sedan vi kom tillbaka hem. Samtidigt som det är oerhört skönt, smidigt och roligt att vara hemma går tankarna till våra vänner, till naturen och till frukten i Tanzania varje dag.

Efter en vecka hemma, full av möten med efterlängtade människor, åkte vi tillbaka ner till Skåne för en månads bearbetning på Glimåkra. När vi körde in på skolans parkering för en vecka sedan duggregnade det och den gråa himlen hängde tungt över bokskogarna. Det var höst i luften, precis som när vi lämnade Sverige för ett halvår sen. Dagar som den är det svårt att förstå att vi verkligen har varit i Tanzania. Sverige är sig likt, medan vi ur vissa anseenden känner oss som två nya människor. Att komma hem och möta vardagen igen är svårt på många sätt. Därför känns det för oss väldigt skönt att tillsammans med våra klasskamrater och lärare på Glimåkra få bearbeta och diskutera vad vi har upplevt. Hur kombinerar vi på bästa sätt det vi är vana vid i Sverige med alla nya perspektiv och tankar som vi har fått med oss från Tanzania? Vad vill vi bära med oss från vår resa?

Aya Secondary School växte i våra ögon varje dag. De första dagarna gick våra försök att bli kompisar med eleverna väldigt trevande, maten var smaklös, vårt boende kändes minst sagt primitivt och kulturkrockarna avlöste varandra. Idag när vi tänker på hur vi hade det på Aya är det långt ifrån hur vi skulle beskriva vår tid där. Det är spännande att inse hur fort det går att vänja sig vid någonting nytt. Vi kände oss mer och mer hemmastadda, insåg hur gott det kan vara att äta majsgröt, fick många, fantastiska vänner för livet och lärde oss att det finns många sätt att se på saker och ting.

Klara Skoog och Sofia Lindgren

Vad vi gillar med Tanzania:

Frukten är sagolik. Mango, ananas, passionsfrukt, banan, avokado, you name it.

Gästvänligheten. Kommer du och hälsar på i någons hus är det ingen tvekan om att det dukas fram någonting att äta och alla andra aktiviteter läggs åt sidan. Nu är det du som är i centrum.

Människor är öppna. De pratar med alla på bussen, på marknaden och i kön till posten. Ingen tittar surt ner i marken när han eller hon möter någon på gatan. Här hejas det glatt och pratas på.

Naturen är fantastisk. Lejonkungenkänsla varje dag. Promenader genom majsfält, över berg, förbi lejonklippor och i lummig natur. Går det att inte älska det?

Gud är en självklarhet. Är någon sjuk ber man till Gud, maten välsignas varje dag och Gud tackas ständigt för livet och för att hälsan är i behåll. Klagomål, vad är det? Lovprisning 24/7.

Kilimanjaro och Zanzibar måste vara Guds gåvor till mänskligheten. Vi kan inte få nog.

Ugali, ett par gånger i veckan, ge oss!  

Materialismen finns inte där som i västvärlden. Köphysterin är bortblåst och människor inhandlar det som är nödvändigt för att överleva.

Stress? Vet de ens vad stress är i Tanzania? No hurry in Africa. Här tar vi tid för varandra.

Det är ljust och det är varmt och skönt.

Stjärnhimlen. Wow! När det blir strömavbrott på natten kan man inte göra annat än att beundra Guds skapelse, i det här fallet de tindrande stjärnorna på himlen.

Finns det tanzanier som inte kan sjunga? Vi har aldrig hört någon i alla fall. Vi får rysningar genom kroppen när kören sjunger i kyrkan. När inte keyboarden spelar ett hemskt inspelat komp och mikrofonerna är på högsta volym vill säga.

Swahili, vilket språk. Nakupenda. Är det inte vackert?

Vad vi inte gillar med Tanzania?

Vad man äter i ett vanligt hem i Tanzania är nästan alltid varm, friterad mat, då det inte äts ugali förstås. Kokbanan till frukost, nej tack.

Magen lever sitt eget liv. Kan man kontrollera den? Knappast.

Vi vet inte om det är en kulturkrock, okänsliga människor eller bara så det är. Elaka kommentarer om utseende ges det i alla fall hej vilt till vem som helst. Fingertoppskänsla? Hm, nej.

Människor i Tanzania kan vara riktigt påflugna och efterhängsna. De förstår inte alls när du på ett fint sätt försöker få dem att dra dit pepparn växer.

Att mötas av tiggare på gatan är inte alls kul. Det är svårt att se ett barn i ögonen och säga nej. Att inte ge är nog ändå det bästa för att inte uppmuntra fortsatt tiggande. Klump i magen.

Korruption existerar. Överallt. I skolan, i kyrkan, på marknaden, på bussen. Alla vill tjäna en extra slant om det är möjligt. Fasta priser får man leta länge efter.

Vägarna, om de nu är värda att kallas för vägar, är under all kritik. Hopp, skump, hopp, skump.

Insekter. Ödlor. Spindlar. Ormar. Nej, det är inte kul alls att ha dem på sitt rum.

Solen är underbar, absolut. Till en viss gräns. Att gå svettig 24/7, det är faktiskt inte kul.

Skolaga. Behöver vi säga mer? Bland det värsta vi någonsin har upplevt.

Visst är man annorlunda som västerländsk, vit tjej i ett afrikanskt land. Det visste vi att vi skulle vara. Att ständigt bli uttittad för att man är vit är inte så kul. När någon ropar "mzungu" efter en, är det inte heller så kul. När någon tar på ditt vita skinn, frågar vad alla leverfläckar är för något, eller gör flätor i ditt hår, nej det är inte heller alltid kul.

Att komma bort från Sverige kan vara underbart. Att vara borta från Sverige och människorna hemma en dag som julafton är inte alls lika underbart. Varför är det så långt mellan Sverige och Tanzania?

Svensk punktlighet släng dig i väggen. Här kommer du när du vill och ber inte om ursäkt om du så är fem timmar sen. Det är bara att vänja sig vid att vänta. Vänta. Vänta. Vänta...

Det krävs en indier för att styra upp någonting i Tanzania. Allt som tanzanierna försöker åstadkomma är oplanerat och oorganiserat. Längtan till almanackan, scheman och punktlighet var stor.

Var tog de svenska oskrivna lagarna vägen? Du kommenterar inte någons vikt om du inte känner personen riktigt bra och vet att han eller hon inte tar illa upp. Du kommer i tid om du har bestämt ett möte.  Är det en kö utanför bankomaten går du inte förbi den, utan ställer dig snällt sist i kön. Hur svårt kan det vara?




Vi är tillbaka på Glimåkra och dagarna fylls med reflektioner, utvärderingar, sammanställningar och rapporter om allt och ingenting. Det är nog nyttigt att tänka tillbaka på Tanzania och verkligen fundera på vad vi vill ta med oss därifrån i upplevelser, tankar och känslor. Saknaden efter Aya är fortfarande stor. Att prata med eleverna i telefonen som vi gjorde i söndags var både hur roligt som helst och samtidigt hur jobbigt som helst. Agan är tillbaka, i alla fall i större grad än när vi var där. Förhoppningsvis är det inte lika illa som tidigare.

Vi har flyttat in i rum nummer 17 och gjort oss hemmastadda med Afrikagardinerna (Tack Gabriel och Jonas!). Lariamnedräkningen sitter också uppe. Bara en kvar nu! Skåne är höstlikt, regn, regn och regn.