Klara och Sofia i Tanzania

Vi har borjat ta langa morgonpromenader innan solen star for hogt pa himlen och man helst inte vill vistas utomhus alls. Om det inte ar i skuggan under ett trad forstas.
Trots att det ar molnigt och ser ut att kunna bli annu en dag med regnskurar framat eftermiddagen, rinner svetten i pannan och langs ryggen dar vi gar i den rodbruna sanden. Vi fragar inte langre om vi ska ta en promenad. Det har blivit "promenaden" eftersom det egentligen bara finns en vag att ga. Dar gar vi i vagkanten bland stenar som antingen har en formaga att aka in i vara sandaler eller vara sa stora att vi snubblar pa dem. I magen finns den friterade kokbanen som vi tvingat i oss till frukost. Den vaxer i munnen nar man ater den och hor inte till vara favoriter.
Naturen ar fantastisk runt Aya! Efter en halvtimmes promenad kommer vi over ett backkron dar vi star en stund och njuter av en idyllisk blandning av sma vagar, backar, hoga berg, trad i alla dess former och lerhyddor. Sedan vander vi och borjar ga tillbaka mor skolan. Att ta en promenad har blivit ett bra satt for oss att fa lite avstand till skolan och hinna prata igenom och reflektera over vad som har hant. Planering over vad vi vill gora for aktiviteter tillsammans med eleverna och nagra ords suckan om att inte skolans keyboard fungerar, ar vanliga samtalsamnen dar vi gar. Sjalvklart byts aven ett och annat ord om Sverige och om familj och vanner dar hemma.
Majsen har hunnit vaxa sig skyhog sedan december. Solrosorna som finns har och var ar ett fargglatt inslag bland trad och buskar. Djuren, eller snarare insekterna och krypen, star annars for det fargsprakande langs vagen. Har finns fjarilar, faglar, odlor och skalbaggar i alla regnbagens farger.
En bil stannar och fragar om vi vill ha skjuts tillbaka. Det ar svart att fa tanzanerna att forsta att vi ar ute och gar for att motionera. En cyklande man med en get pa pakethallaren vinglar runt pa andra sidan vagen. Han ropar glatt ett "habari", medan geten ser allt annat an nojd ut med sin tillvaro. Pa andra sidan kryper en skoldpadda sakta framat. Nar vi kommer narmare drar den fort in huvudet i skalet, men later sig tillslut fotograferas efter en stunds vantan. Inte behover man aka pa safari for att traffa pa djur inte.
Konstigt nog ar det uppforsbacke nastan hela vagen tillbaka, utan att vi markt att det gick nedat pa vagen dit. Nar vi i alla fall slutligen ser skylten med "Aya Secondary School" skymta i vagkanten undrar vi som vanligt om det ska finnas vatten i kranen den har dagen sa att vi ska kunna ta en dusch. Antagligen gor det inte det, men annu har vi inte slutat att forvanas. Och egentligen ar det nog precis det som ar sa spannande med att vara har. Man vet aldrig vad som ska handa harnast.



- Good morning, teachers!
- Good morning, class!
- How are you?
- I'm fine, thank you. How are you?
- We are fine, thank you.

Vi ber de cirka 50 forstaarseleverna. som utgor ett hav av vita skjortor, roda kjolar och svarta byxor, att satta sig ner efter de vanliga artighetsfraserna i borjan av varje lektion. Vi delar ut namnlapparna de har fatt skriva, for att vi ska ha en chans att lara oss vad de heter, och kollar att alla ar narvarande. Med tanke pa hur valfyllt klassrummer ar, kanns det otroligt att nagon skulle saknas.
Eleverna i arskurs ett kan mycket lite engelska, sa vi forklarar lugnt och sakta att vi idag sak prata lite om Sverige. Nar vi forst fragar om nagon vet nagot om Sverige ar det knapptyst. Vi forsoker lirka lite och fragar om nagon vet var det ligger. Tystnad. Kanske ligger det i Afrika, forsoker vi. Till slut far vi da ett svagt "no" i kor. Kanske ligger det i Europa? Eleverna skiner upp och svarar glatt "yes". Vi skickar runt jordgloben och visar var Sverige ligger medan vi berattar lite enkla fakta om landet.
Eleverna tittar forskrackt pa oss nar vi berattar om arstiderna och om snon som tacker marken hemma nu. En av killarna racker upp handen, staller sig upp och fragar om inte manga manniskor dor av kylan p avintern. Vi forklarar for honom att sa ar det inte. Genast racker han upp handen igen och sager att smabarnen maste val i alla fall frysa ihjal. Det ar svart for tanzanerna att forsta sig pa det nordiska klimatet.
Nar vi har berattat om Sverige, visat bilder, kartor och flaggan, ber vi eleverna att satta sig tva och tva och prata lite om vilka skillnader det ar mellan Sverige och Tanzania. Femtio par bruna ogon kollar pa oss som om vi kom fran Mars, vilket vi nastan gor ur deras perspektiv, att diskutera i klassrummet hor inte till vardagen har. Efter att vi har fatt ga runt i alla grupper och hjalpa eleverna att starta gar det i alla fall nagorlunda. Att aldersskillnaden i klassen ar stor visar sig verkligen nar den 33-ariga pappan sitter och diskuterar med den 13-ariga killen, bada pa lika knagglig engelska.
For att forsoka fa eleverna att vanja sig vid att vara aktiva pa vara lektioner avslutar vi med en lek, rita och gissa. Elev efter elev kommer fram till svarta tavlan och ritar kok, batar, frukter och andra ord de behover ova pa. De ovriga eleverna gissar, forst trevande men snart mer och mer sjalvsakert.
Sa ringer klockan och 80 minuter har susat ivag, igen. Det ar dags for lunch och vi vagar gissa pa att eleverna far ugulai och bonor, som vanligt. Pa vagen ut ur klassrummet stannar en tjej vid oss och sager "Tack for undervisningen". Dar fick vi oss alltsa annu en tankestallar. Hur manga ganger har vi tackat en larare for undervisningen?
Undervisning ar bara annu en sak som vi i Sverige tar for givet och som ar en forman i Tanzania.