Klara och Sofia i Tanzania

Den 7 januari lamnade vi ett Nairobi, som vi bada kande var en mycket trevligare stad an vad vi trodde innan vi kom dit. Dagen innan hade vi kollat in stan, shoppat mer souvenirer, skrattat at galna forsaljare som aldrig ger upp och sett pa bio. "12.12.08 the day the earth stood still" visades med engelskt tal mitt pa dagen i Nairobis centrum. "Super tuesday" som erbjudandet for dagen hette inneholl biljett, lask, choklad och popcorn. Kandes dock lite skumt att komma ut i den varma afrikanska solen efter ett biobesok.
Pa morgonen innan bussen till Emali gick hade vi annu en gang hunnit se var van som korde oss till Nairobi. (Hur troligt ar det i en stad med 2-3 miljoner invanare?)

Bussresan var lika skakig som senast vi akte pa vgen mellan Nairobi och Emali. Den har gangen var det om mojligt annu varmare och panikkanslorna av att inte veta var man ska ta vagen kom krypandes. Att da se den valbekanta skylten med Emali pa fick oss att jubla hogt av gladje och hoppa av bussen. Dags att ringa Daniel eller Agnes och saga att vi var framme.
Forsoker ringa Daniel. Fungerar inte. Forsoker ringa Agnes. Fungerar inte heller. Hm, vad gor vi da? Har star vi mitt i Emali, visserligen har vi lite koll pa var Taretuoki ligger, men att ga dit med vara sprangfyllda ryggsackar vore ingen bra ide. Taxi ar ingenting som existerar i Emali.
Da kommer en kille fram och fragar var vi ska. Jag kanner genast igen honom som chaufforen som skjutsade och hamtade oss pa flygplatsen forra aret. Med ett stort leende i hela ansiktet sager jag glatt Taretuoki och Daniel Osoi. Efter att ha fatt skriva ner det pa en lapp, skiner han upp i ett minst lika stort leende och ropar pa sin kompis. Den har killen greppar en skottkarra, slanger upp vara vaskor och kor ivag. Efter gar vi, forvantansfulla infor att aterse alla manniskor vi traffade forra aret.

Att komma in genom dorren till familjen Osoi's hus, fa en stor kram och orden "ni har kommit hem!" av Agnes blev ett bra avstamp pa en fantastisk vecka i Emali och pa Taretuoki. Vi har lekt som aldrig forr med de om mojligt annu sotare barnen. De blir bara sotare och sotare och oj vad en del av dem hade vaxt!
Klara fick krama sonder sin Karembo varje dag och Sofia fick an en gang uppleva hur Baba fangade hennes hjarta. Angelica, jag har anda insett nu att han ar en buse utan dess like. Vi har kallat honom for "Ulven" hela veckan. Han ar verkligen en ulv i faraklader. Sa fantastiskt sot, men otroligt jobbig na han satter den sidan till. Kinga och Kamwitu hade vuxit mycket, men ar fortfarande precis lika svettiga som vi mindes dem.
Att kunna kommunicera mer med barnen nu nar vi kan lite swahili och de dessutom kan mer engelska har varit mycket roligt. Att leka "simba" en hel vecka kan bli pafrestande..

Lite nytt under solen var det iaf i Emali och det var underbart att traffa nygifta Sammies mysfru, Rhodas nyfodda Elvis och Yohanas Oscar som fotts sen sist. Daremot var det extremt plagsamt att se hur hart torkan drabbat Emali i ar. Sist vi var dar var det regnperiod, majs overallt och lera (som Angelica lyckades ramla i x antal ganger...) overallt. Nu var varenda falt helt sonderbrant och ode, dammet bildade tornados i luften standigt och matbristen slar verkligen hart at befolkningen.
I ovrigt var mycket sig likt, Babu drog samma skamt, Moses garvade lika roligt, Agnes var lika galen fortfarande och det kandes sa oerhort gott att kanna att man kom till nagon man kande!

De tva sista dagarna i Emali hangde vi pa Klaras mamma och hennes ressallskap pa deras rundtur pa projektet i Emali. Sa kul for Klara att fa traffa sin mamma igen, aven Sofia tyckte saklart att det var valdigt kul. Ett skont gang, som slapp sova pa det omtalade hotellet i Emali pa grund av missforstand i bokningen. Istallet delade Klara, Sofia, Kicki och Elisabet ett minst sagt trangt rum fyllt av sangar, leksaker, var packning och mycket mer. Pa natten fick vi sallskap av en katt som hoppade in genom fonstret, som tur var inget annat storre kattdjur.
Det som Kicki, och aven Elisabet fran familjen Sjoo, tagit med sig fran Sverige till oss uppskattades mycket. Utan det svenska godiset hade det varit svart att overleva nattens bussresa...

Veckan fylldes av extremt mycket barnhemslekar och sanger, mkt dans i Osoi's hus till Afrikas storsta hit "No one like you", bad med Babu och Moses (vi forsokte febrilt titta at ett annat hall och se ut som om vi inte var dar tillsammans med dem nar de febrilt forsokte simma tvarsover bassangen men stankte ner halva Kenya som resultat...), romantiska promenader med Haron, inkollande av det de hade gjort for pengarna vi skankte (badskjul till killarnas barnhem, biodling samt en fiskdamm - prima!), show med sang och akrobatik, gudstjanst och en fruktansvart massa skratt tillsammans med harliga vanner! TACK!

Vi hade hort av de svenska volontarerna i Emali att det ar gott att aka nattbuss fran Emali till Mombasa. Yes, tankte vi. Det ar ju perfekt att aka da det inte ar varmt och dessutom inte forlora en dag pa det. Sa vi nappade pa forslaget och blev skjutsade till bussen runt 23 igarkvall. Vi vantade kanske en halvtimme. Olika bussar passerade, vissa utan sittplatser och andra for daliga for att Agnes, Moses och Babu ville att vi skulle ta dem. Till slut kom det anda en buss dar vi lovades sittplatser. Vi kramades hejda med sorg i hjartat och hoppade pa bussen. Sa skont det skulle bli att sova!

Vi gar langre och langre bak i bussen men ingenstans finns nagon sittplats. Istallet drar de ansvariga grabbarna pa  bussen fram en liten madrass som de lagger precis vid trappan upp pa bussen, dar vi ska sitta. Med rumpan pa madrassen och benen ner mot trappan sitter alltsa vi med ingenstans att luta ryggen mot direkt. Over oss hoppar grabbarna upp och tycker att de har lost situationen pa ett lysande satt. Till en borjan kan vi bara garva at situationen, men ju langre tiden gar, desto trottare blir vi och vill bara sova. Ofta ska nagon passera dar vi sitter, inte sa konstigt eftersom vi blockerar utgangen, och nagon somn kan vi bara dromma om.
Det hela blir inte battre nar en av killarna trycker sig ner mellan oss och hela tiden da man gor minsta antydan till att vilja sova, slar en pa armen och sager "du ser trott ut!". Ibland tror man att man ar med i Dolda kameran.

4.25 far i alla fall jag (Klara) antligen ett sate, visserligen emellan 4 killar men anda, skont tanker jag och ser fram emot lite somn innan vi skulle vara framme.
4.30 knuffar grabben bredvid pa mig och pastar att Sofia har gatt av bussen, lite smatt irriterad sager jag att det inte kan stamma eftersom vi ska anda till Mombasa. Vi ar redan i Mombasa, far jag till svar.. Ooops, fort av bussen....
Vi anlander alltsa till ett morkt Mombasa utan nagon aning om var vi ska ta vagen. Vi hittar en taxikille som rekommederar ett gasthus som vi direkt nappar pa, snacka om att vi skulle kunna bli totalblasta. Vi ville bara ha en sang att sova i! Nar vi kommit dit, kastade vi oss pa sangen av utmattning och somnade direkt. Nar klockan ringde klockan 9 imorse var vi nog bada tva lika glada att det var molnigt ute sa att vi kunde somna om med gott samvete.

Nar vi vid 12-tiden idag antligen orkade pallra oss upp ur sangen hade vadret blivit battre, sa vi bestamde oss for att ga ner till stranden. Forst maste vi bara ligga lite i var stora dubbelsang och skratta oss helt torra i halsen at nattens bussresa, allt blir roligare med lite distans och framforallt lite somn emellan...En karta over Mombasa kanske vore att foredra, men att fraga folk om vagen fungerar faktiskt ofta mycket bra.
Vi gick langs strandkanten och sag vattnet langt dar ute och forestallde oss hur vackert det kommer bli da vattnet kommer tillbaka in mot stranden. Langs stranden fanns fina hotell som vi bestamde oss for att kolla om vi har rad att bo pa. Efter att ha sett hur fint ett av hotellen var, men en underbar pool bestamde vi oss for att vi hade rad att bo dar. Ett kristet hotell till och med, klockrent.

Vi tog en taxi in till stan for att kopa bussbiljetter till Bagamoyo pa mandag. Gar bara bussar till Tanga, sa vi far byta dar. Att se indiern bakom disken fick oss att kanna oss lugna och lita helt pa att vi kopte bra bussbiljetter. Vad skulle Ostafrika gora utan dessa organisationsindier alltsa? De styr verkligen upp allting som fungerar bra. Fran och med nu kollar vi alltid in vilk restauranger, bussar och hotell som ags av indier och valjer dem :) Mombasa var en mycket hetsig och jobbig stad som vi inte ville tillbringa mer tid an nodvandigt i. Vi tog bara ut pengar och lamnade city fortare an kvickt. Ser nu otroligt mycket fram mot att tillbringa fyra dagar pa Mombasas paradisstrander!