Klara och Sofia i Tanzania

Så var det dags för en helg, och Sofias första, utanför bubblan Glimåkra Folkhögskola. Efter en ljuvlig lunch på skolan fyllde vi bilen och drog upp mot Jönköping (det känns verkligen att man är i södra Sverige när man åker UPP till Jönköping). Efter ett antal U-svängar och efter att ha sett Jönköpings parkeringshus kom vi fram till stationen.
Där förväntade vi oss att få se vår käre vän Angelica Vidar snubbla ut ur Krösatåget från Mariannelund. Efter en stund hör vi ett brutalt vrål och en rödhårig tjej med en sjukt stor ryggsäck springer mot oss. Underbart att få träffa henne efter hela 5 veckor på olika håll. Bara en liten stund senare dyker vår krullhåriga vän, Erika Jonsson upp på stationen. Vips så var Kenyareunionen samlad. Efter att ha hoppat runt till vår signaturmelodi "Vi ska till Kenya", begav sig fyra, vissa mer vilsna i storstaden Jönköping än andra, tjejer mot Café Johan där en smaskig kladdkaka intogs. Ni som känner oss väl kanske förstår att vi pratade i munnen på varandra under de två timmar vi satt där och att troligtvis alla på caféet kunde hänga med i samtalet med tanke på vår ljudnivå.

Det var coolt att få handla i en stor ICA-affär igen. Nästan så att man kunde gå vilse bland matvarorna, tacka vet jag Hasses. Mitt bland alla ingredienser till Pasta carbonara slank fyra godispåsar ner i korgen. Inte vet jag (Sofia) hur det gick till, men efter nio månader har jag nu brutit mitt nyårslöfte. (Anna, hoppas att du hoppar över dessa rader). Sjukt gott var det i alla fall och helgen blev rätt svullig..
Så var det äntligen dags att få se SVF - skolan där 80% av eleverna gifter sig inom två år. Eller?
Vi såg fram emot att få träffa lite äkta missionare efter allt det svenskkyrkliga på Glimåkra (haha, visst vi gillar det men hjärtat sitter ju trots allt i Missionskyrkan). Vi fick en rejäl rundvandring på skolan kunde konstatera att utsikten, hela Jönköping samt Vättern, var lite mer att hurra för än vår, en ganska trist länga med rum.
När det väl var dags för mat var klockan ganska mycket och istället för pasta blev det en salig blandning av frukt, godis, ägg, mackor och måstet på alla folkhögskolor, te. I timmar satt vi och bara pratade om allt man inte hunnit prata om på telefon.
Kenyakänslan var maxad när vi kröp ner under samma täcken och i samma sängar igen. Hade det bara varit strömavbrott, myggnät hade hängt över oss och vi hade varit lite smutsigare hade vi kunnat vara på vårt kära hotell i Emali.

Lördagens stora problem blev att hinna äta upp all mat vi hade shoppat upp oss på. Efter frukost hann vi bara gå en sväng för att titta på lamadjuren i Stadsparken och klämma lite på SVF:arnas häftiga blommor som vecklade ut sig bara man rörde vid dem. COOLT!
Efter lunchen var det så dags för oss att åka vidare, utan Banjo. Med Magnus Ugglas "Vild och skild" ekandes (egentligen hörde man inte mycket av själva låten för att vi sjöng så högt) i högtalarna försökte vi oss på att hitta i Jönköping. Som vanligt körde vi rakt på och var snart ute på Eksjös flygfält.
Där kommer vi, tre tjejer i jeans och gympaskor och glider in. Vi möts av en hel rad med män i 25-40-årsåldern som står där iförda multisportsutrusning och kollar lite skeptiskt (valfritt uttal här, Klara ser gärna att ni säger sheptiskt) på oss.
Men likt Stålmannen genomgick vi en makeover bakom en lada och kom tillbaka som 3 råcoola scouter.
Så glider Tolls blåa buss in på parkeringen och vi kastar oss över våra kära deltagare i "Blacka Army", dock inte att förväxlas med "Black Army"...

Årets laguppställning i TA'I TP 2008 bestod av:

Jonna "Maffiabossen" Johansson
Marcus "Radiogurun" Vidar
Joachim "Historianörden" Vidar
Angelica "Minisovsäcken" Vidar
Malin "Chocken" Karlsson
Andreas " Mr. Toll" Toll
Moa "Musikklassbarnet" Lundgren
Emma "Torpaförstärkningen" Olsson
och så vi själva då.

En man i grönt (vi minns inte hans namn) hälsade oss välkomna med de lugnande orden att en militärövning gick av stapeln precis där vi skulle tillbringa våra närmaste 12 timmar. Med andra ord, i princip hela kartan var rödstreckad och att gå vilse var alltså förenat med livsfara. Men lite bomber och en upplyst himmel gjorde det hela lite mer spännade.
Spårningen började som väntat utan problem för Blacka Army. När vi insåg att vi var bland de sista kvar vid starten, utan att ha löst det första chiffret, fick vi direkt använda oss av nödnumret för att få kordinaterna till första kontrollen.
Sedan skulle ingenting kunna stoppa oss, eller?
Första området hade temat "Natur", det kanske hade varit vår grej men eftersom startuppgiften tog lite längre tid än beräknat blev det inte mycket tid över till kontroller... Det var ändå kul för oss att få skita ner oss ordentligt och få visa vad våra muskler går för när vi skulle flytta stockar för att få en kanot framåt.. Vårt motto blev så småningom "Chiffer kanske inte är riktigt vår starkhet, men när det kommer till det fysiska finns det ingen som slår oss"... Det var precis så vi kände när vi mötte lag efter lag med 4-5 starka killar i 25-årsåldern som liksom flög fram på stigarna och man riktigt såg hur vandringspokalen lyste i ögonen på dem...
För att hitta till nästa område fick vi åter ringa killen (som senare skulle visa sig bli en av våra bästa vänner) som satt på chifferlösningarna.
Nästa område hade temat Historia och äntligen fick vi chans att komma till vår rätt. Bara att Marcus slet av sig brallorna och gick ner i ett träsk bevisar hur väl vi kämpade här, med blandade resultat.
Självklart siktade vi på att plocka alla bonuskontroller ,som skulle ropas ut på en viss frekvens på radion vi hade med oss, varannan timme - trodde vi. Senare visade det sig att det var varje timme och när vi väl lyssnade på det en gång missade vi hela x-kordinaten. Det hela slutade med att vi struntade totalt i bonuskontrollerna...Vi vill ändå tacka Marcus för ett mycket skickligt arbete som radioman. Du var verkligen duktig, och vi menar det, från botten av våra hjärtan..
På område 3 var det dags för att visa våra kulturella sidor. Det hela inleddes med en tre minuter lång Opera "Ave Maria" som duett av Moa och Jonna. Vi andra agerade dirigenter, bakgrundsdansare, orkester samt scenarbetare. Mycket väl genomfört om vi själva hade fått bedöma... Vidare fick vi glänsa med våra kunskaper i kompositörer och deras verk. "Om man chansar på Mozart hela tiden måste det väl bli rätt någon gång i alla fall". Chiffret vi fick verkade extremt svårt och desperat försökte vi få tag på både Credos huvudkontor, Fredrik Wärff och vår käre historielärare Leif, dock utan resultat.
Sedan begav vi oss tillbaka mot starten där det serverades taco till tonerna från två trubbadurer. Lite väl gott kanske det smakade eftersom vi tog god tid på oss att sitta ner där. Denna gång var vi faktiskt nästan på väg att lösa chiffret, men bara nästan. Vi fick ringa vår vän- igen, och skamset skynda iväg mot toppen av ett berg. Detta berg skulle visa sig ha flera möjliga vägar att ta sig upp, men vi som ville ha lite utamning(?) valde vägen rakt upp för berget där stenarna rasade hej vilt omkring oss, men skam den som ger sig.
Uppe på berget låg området Geografi och förutom en mördarkontroll där man skulle springa med 10-litershinkar upp för en extrem backe klarade vi oss levande därifrån...
Snabba som hjortar löpte vi vidare mot området Sport. Äntligen! Sofia och Jonna knäckte så gott som alla sportfrågor, att kasta oss över ett 2-metersplank var en  baggis och att cykla i kolmörker var spännande... Chiffret till nästa kontroll bestod av ett sudoku och hör och häpna, vi knäckte vårt första chiffer! Lyckliga av framgången tågade vi iväg mot vårt sista område som var underhållning. Även här kunde vi briljera med våra kunskaper i hur man gör en charader på "Du kör ropet Pissemyra Pissemyra ajajaj", sjunger The Ark på Singstar bl.a. På kontrollen fick vi också inta en korv med bröd (mer rätt att kalla den kol med bröd kanske :)) innan vi var tvungna att gå till mål för att hinna innan sluttiden.
Ganska slitna funderade vi på att helt strunta i att sätta upp ett vindskydd. Till slut gjorde vi det och tur var det, för cirka 2 sekunder efter att vi hade lagt oss ner kom regnet. Vilken tajming, inte en droppe förrän vi låg under pressen. Vi i PK var självklart hårda och satsade på att dela sovsäck även detta år. En riktig höjdare som rekommenderas :)
Uppvaknadet blev något brutalt då ett helt gäng från Mariannelunds äventyrlinje hoppade in i vindskyddet och slet ut Angelica.. Tur att vår skola inte är fullt lika galen.
Efter frukost och gudstjänst fick vi äntligen reda på det glädjande beskedet: VI KOM INTE SIST. En 21:a plats var vi fullt nöjda med. Med beslutet om att börja öva chiffer tills nästa år skildes vi åt. En riktigt lyckad natt i smålandsskogarna och det kändes nästan som att vara hemma igen när man var omgiven av alla hemma-människor.
Sorgset konstaterade vi i PK att vi inte kommer att ha en fulltalig träff förrän någon gång i maj, om det går bra!
Sekunder efter att Ellen hade tagit över ratten somnade både Sofia och jag som små barn i baksätet...

Efter att sovit typ 14 timmar efter Ta'i vaknade vi åter upp i vårt gula dubbelrum, med smärtor i så gott som hela kroppen, men det hör ju till!

Inspirerade av Mariannelunds alla bus råkade vi få tag på Eriks nycklar, som han glömt på vårt rum. Det var ju nästan som att bjuda in oss till att busa!! Dessa nycklar skulle han få kämpa för att få tillbaka. På en lapp som vi tejpade upp på hans dörr stod det Matt 6:33 "Sök först Guds rike och du ska få allt det andra också." Nästa lapp kunde han då givetvis finna under en vas på altaret i kapellet. Den ledde i sin tur genom ett bibelord till mjölpåsen i köket, vidare till ett annat bibelord som handlade om stövlar. I Klaras stövel låg hans kära nycklar som han desperat letat efter ett par timmar. Vad han då inte visst var att vi redan varit inne på hans rum och stulit hans käraste ägodel. Det tog ett tag innan han upptäckte vårt illdåd. Nu väntar vi på hans hämnd, gulp.

Oj, vad långt detta inlägg blev. Antar att det bara kommer vara våra ivriga mammor (Japp, ni har båda två ringt idag och undrat när vi ska blogga nästa gång) som kommer att läsa hela. Ett stort tack till er två att ni uppmuntrar vårt skrivande här! Glöm inte att kommentera nu, men det gör du ju alltid Kicki, så det är väl ingen risk att du glömmer det? :)